Hjälp

Vad är det engelska språkets ursprung?

Englishistorien är konventionellt, om än kanske alltför snyggt, uppdelad i tre perioder som brukar kallas för gammal engelska (eller anglosaxisk), medelengelska och modern engelska. Den tidigaste perioden börjar med att vissa germanska stammar vandrar från kontinenten till Storbritannien på femte århundradet e.Kr., även om inga uppgifter om deras språk finns kvar från tiden före sjunde århundradet, och den fortsätter fram till slutet av elfte århundradet eller lite senare. Vid den tiden hade latin, fornnordiska (vikingarnas språk) och i synnerhet den anglo-normandiska franskan från den dominerande klassen efter den normandiska erövringen 1066 börjat ha en betydande inverkan på lexikonet, och det välutvecklade böjningssystem som är typiskt för den gamla engelskans grammatik hade börjat brytas ner.

Det följande korta exemplet på gammalengelsk prosa illustrerar flera av de betydelsefulla sätt på vilka förändringarna har förändrat engelskan så pass mycket att vi måste leta noga för att hitta punkter av likhet mellan språket från det tionde århundradet och vårt eget. Det är hämtat från Aelfrics ”Homily on St. Gregory the Great” och handlar om den berömda historien om hur denne påve kom att skicka missionärer för att omvända anglosaxerna till kristendomen efter att ha sett anglosaxiska pojkar till salu som slavar i Rom:

Eft he axode, hu ðære ðeode nama wære þe hi of comon. Him wæs geandwyrd, þæt hi Angle genemnode wæron. Þa cwæð he, ”Rihtlice hi sind Angle gehatene, for ðan ðe hi engla wlite habbað, and swilcum gedafenað þæt hi on heofonum engla geferan beon.”

Flera av dessa ord kommer att kännas igen som identiska i stavning med deras moderna motsvarigheterhe, of, him, for, and, onoch likheten mellan några andra och välkända ord kan gissasnama to name, comon to come, wære to were, wæs to wasmen endast de som har gjort ett särskilt studium av gammal engelska kommer att kunna läsa avsnittet med förståelse. Meningen med det är följande:

Också han frågade vad som kunde vara namnet på det folk som de kom ifrån. Man svarade honom att de hette Angles. Då sade han: ”Med rätta kallas de Angles eftersom de har änglars skönhet, och det är lämpligt att sådana som de är änglars följeslagare i himlen.”

En del av orden i originalet har överlevt i förändrad form, bland annat axode (frågade), hu (hur), rihtlice (med rätta), engla (änglar), habbað (ha), swilcum (sådan), heofonum (himmel) och beon (vara). Andra har däremot försvunnit från vårt lexikon, mestadels spårlöst, däribland flera som var ganska vanliga ord i äldre engelska: eft ”igen”, ðeode ”folk, nation”, cwæð ”sade, talade”, gehatene ”kallade, namngav”, wlite ”utseende, skönhet” och geferan ”följeslagare”. Kännbarheten av vissa ord hindras naturligtvis av förekomsten av två specialtecken, þ, som kallas ”thorn”, och ð, som kallas ”edh”, och som i den gamla engelskan användes för att representera de ljud som nu stavas med th.

Andra punkter som är värda att notera är bland annat det faktum att pronomen-systemet i slutet av det tionde århundradet ännu inte omfattade formerna för tredje personens plural som börjar med th-: hi förekommer där vi skulle använda they. Flera aspekter av ordföljden kommer också att slå läsaren som märkligt olik vår. Subjekt och verb är inverterade efter ett adverbþa cwæð he ”Then said he”- ett fenomen som inte är okänt i modern engelska men som nu är begränsat till några få adverb, som till exempel never, och som kräver närvaro av ett hjälpverb som do eller have. I underordnade satser måste huvudverbet vara sist, och därför kan ett objekt eller en preposition föregå det på ett sätt som inte längre är naturligt: þe hi of comon ”which they from came”, för ðan ðe hi engla wlite habbað ”because they angels’ beauty have.”

Den kanske mest utmärkande skillnaden mellan gammal och modern engelska som avspeglas i Aelfrics meningar är det genomarbetade systemet med böjningsformer, av vilket vi nu bara har rester. Substantiv, adjektiv och till och med den bestämda artikeln böjs för genus, kasus och antal: ðære ðeode ”(av) folket” är feminint, genitiv och singular, angle ”Angles” är maskulint, ackusativ och plural, och swilcum ”sådan” är maskulint, dativ och plural. Systemet med böjningsformer för verb var också mer genomarbetat än vårt: habbað ”ha” slutar t.ex. med suffixet -að som är karakteristiskt för verb i pluralis i presens indikativ. Dessutom fanns det två imperativformer, fyra konjunktivformer (två för presens och två för preteritum, eller förfluten tid) och flera andra som vi inte längre har. Även när modern engelska behåller en viss böjningskategori har formen ofta ändrats. Gamla engelska presenspartiklar slutade på -ende, inte -ing, och presenspartiklar bar prefixet ge- (som geandwyrd ”svarade” ovan).

Perioden för medelengelska sträcker sig ungefär från 1100-talet till och med 1400-talet. Franskans (och latins, ofta via franskan) inflytande på lexikonet fortsatte under hela denna period, förlusten av vissa böjningsformer och minskningen av andra (ofta till en sista obetonad vokal som stavas -e) accelererade, och många förändringar ägde rum inom språkets fonologiska och grammatiska system. Ett typiskt prosaavsnitt, särskilt ett från den senare delen av perioden, kommer inte att ha ett så främmande utseende för oss som Aelfrics prosa har; men det kommer inte heller att misstas för samtida skrift. Följande korta passage är hämtad från ett verk från slutet av fjortonhundratalet som kallas Mandeville’s Travels. Det är skönlitteratur i form av reselitteratur, och även om det påstås komma från en engelsk riddares penna, skrevs det ursprungligen på franska och översattes senare till latin och engelska. I detta utdrag beskriver Mandeville landet Baktrien, som uppenbarligen inte är en helt inbjudande plats, eftersom det bebos av ”full yuele folk och full cruell.”

In þat lond ben trees þat beren wolle, as þogh it were of scheep; whereof men make clothes, and all þing þat that may ben made of wolle. I detta område fanns det många potaynes, som bodde en tid i vattnet och en tid på lunden; och de var hälften människor och hälften hästar, som jag tidigare har sagt, och de åtnjöt människor, när de kunde ta dem. Och det fanns rågårdar och vatten som var fulla av vatten, tre siter mer än vad som finns i vattnet i havet. I denna trakt är det många grepp, fler än i någon annan trakt. Sum men seyn þat þei han the body vpward as an egle, and benethe as a lyoun: and treuly þei seyn soth þat þei ben of þat schapp. Men o griffoun har kroppen mer gret, och är mer stark, þanne åtta lyouns, av så lyouns som ben av denna hälft; och mer gret och strongere þan ett hundra egles, soche as we han amonges vs. For o griffoun þere wil bere fleynge to his nest a gret hors, 3if he may fynde him at the poynt, or two oxen 3oked togidere, as þei gon at the plowgh.

Skrivningen är ofta märklig enligt modern standard och till och med inkonsekvent inom dessa få meningar (contré och contree, o och a , þanne och þan, till exempel). I originaltexten finns det dessutom förutom thorn ytterligare ett gammalt tecken 3, kallat ”yogh”, för att göra det svårt. Det kan representera flera ljud men kan här betraktas som likvärdigt med y. Även de äldre stavningarna (inklusive de där u står för v eller vice versa) är dock igenkännbara, och det finns bara några få ord som ipotaynes ”flodhästar” och sithes ”tider” som helt och hållet har försvunnit ur språket.

Vi kan lägga märke till några ord och fraser som har betydelser som inte längre är vanliga, såsom byttere ”salt”, o this half ”på den här sidan av världen” och at the poynt ”to hand”, och effekten av franskans sekellånga dominans på ordförrådet är uppenbar i många välkända ord som inte skulle ha kunnat förekomma i Aelfrics skrifter även om hans ämne hade tillåtit dem, ord som contree, ryueres, plentee, egle och lyoun.

I allmänhet är ordföljden nu mycket nära vår tids ordföljd, även om vi noterar konstruktioner som hath the body more gret och three sithes more þan is the water of the see. Vi noterar också att verb i presens fortfarande får en pluralböjning som i beren, dwellen, han och ben och att även om nominativ þei har ersatt Aelfrics hi i tredje personens plural är formen för objekt fortfarande hem.

Alla gånger har antalet böjningar för substantiv, adjektiv och verb reducerats kraftigt, och i de flesta avseenden är Mandeville närmare modern än gammal engelska.

Perioden för modern engelska sträcker sig från 1500-talet till våra dagar. I början av denna period slutfördes en revolution i engelskans fonologi som hade påbörjats i slutet av medelengelska och som effektivt omfördelade förekomsten av vokalfonemerna till något som närmar sig deras nuvarande mönster. (Mandevilles engelska skulle ha låtit ännu mindre bekant för oss än vad den ser ut att vara.)

Andra viktiga tidiga utvecklingar inkluderar tryckpressens stabiliserande effekt på stavningen och början på det direkta inflytandet från latin och, i mindre utsträckning, grekiska på lexikonet. Senare, när engelskan kom i kontakt med andra kulturer runt om i världen och distinkta dialekter av engelska utvecklades i de många områden som Storbritannien hade koloniserat, gav många andra språk små men intressanta bidrag till vårt ordbestånd.

Den historiska aspekten av engelskan omfattar egentligen mer än de tre utvecklingsstadier som just har beaktats. Engelskan har vad man skulle kunna kalla en förhistoria också. Som vi har sett har vårt språk inte bara uppstått; det fördes in från kontinenten av germanska stammar som inte hade någon form av skrift och därför inte lämnade några uppteckningar. Filologer vet att de måste ha talat en dialekt av ett språk som kan kallas västgermanskt och att andra dialekter av detta okända språk måste ha inkluderat förfäderna till sådana språk som tyska, nederländska, lågtyska och frisiska. De vet detta på grund av vissa systematiska likheter som dessa språk delar med varandra men inte med till exempel danska. De har dock på något sätt varit tvungna att rekonstruera hur detta språk såg ut i fråga om lexikon, fonologi, grammatik och semantik så gott de kan genom sofistikerade jämförelsemetoder som främst utvecklats under det senaste århundradet.

På samma sätt, eftersom gamla och moderna språk som fornnordiska och gotiska eller isländska och norska har punkter gemensamt med fornengelska och gammaltyska eller holländska och engelska som de inte delar med franska eller ryska, är det uppenbart att det fanns ett tidigare oregistrerat språk som kan kallas helt enkelt germanskt och som måste rekonstrueras på samma sätt. Ännu tidigare var germanskt bara en dialekt (förfäderna till grekiskan, latinet och sanskriten var tre andra sådana dialekter) av ett språk som konventionellt betecknas som indoeuropeiskt, och därmed är engelskan bara en relativt ung medlem av en gammal språkfamilj vars ättlingar täcker en stor del av jordklotet.